Nu drar vi vidare...
Da var alltsa dagen kommen, alltsa den sista har pa Nya Zealand. Sista veckan har mest inneburit transport fran sydon anda upp till Auckland. Vi har aven hunnit med att slappa en hel del oxa vilket varit valbehovligt da det trots allt varit ganska intesivt resande i snart tva manader, det ar jobbigt att vara ledig...lyckans er som far vara hemma och jobba och vila upp er :-).
En liten sammanfattning av resan sa har langt kan kanske vara pa sin har plats, da detta kanns som en milstolpe pa var resa.
Nya Zealand har bjudit pa det mesta man kan onska sej, och naturligtvis lite till. Landet har bjudit pa allt fran vackra strander till snokladda berg, valar, kiwisar, tjuvaktiga opossums, en jakla massa tyskar och eremitkraftor som Ulrika forsokt sno huset for i sin jakt pa snackor att fylla halva var lagenhet hemma med. Vi kom hit med mycket hoga forvantningar, kanske till och med lite for hoga da vi i vissa lagen inte tyckt Nya Zealand ar riktigt lika fantastiskt som det var pa bild hemma. Atta veckor som vi har varit har ar kanske i mesta laget om man bara ska resa runt, sa nu langtar i vi efter att fa komma vidare till nagot nytt och framfor altt till lite varme. Vadret har nere har lamnat en hel del annat att onska sej da vi till storsta delen har haft skitvader.
Trots allt detta sa har vi haft det jaklig gott har nere och vi har njutit av varje sekund, framfor allt nar vi lag i taltet och regnet pissade ner...
I eftermiddag lyfter planet igen med tva glada svenskar pa vag mot Mexiko. Forsta stoppet blir Playa del Carmen, dar vi stannar ett par dagar for att knapersteka vara blekfeta kroppar i den forhoppningsvis brannande solen. Pa kvallarna ska vi skolja ner feta buritos med svala CERVESAs och skaka rumporna i en het SALSA. Det med salsan kan ni nog ta med en nypa salt eller oxa haller vi den over buritosen istallet, tror det funkar battre for oss eftersom jag har tva vansterfotter och Ulrika foddes utan taktkansla, dessutom ar hon inget vidare pa att lata mannen fora...
Sen blir det en vecka i Mexiko for att sen korsa gransen till Guatemala dar dom stranga skolfroknarna i Antigua skall forsoka banka in lite spanskakunskaper i vara tjocka skallar, skall bli spannande att se hur det gar. Ulla har lovat att halsa pa sin larare med ett rungande HolaPantolla forsta dan, hoppas att hon inte tar kal pa den stackaren bara. Bo ska vi gora hos en guatemalansk (eller vad det heter) familj. Ska bli skitkul.
Nasta gang vi skriver kanske det blir pa spanska sa det ar bast ni tar fram spanskaparlorerna redan nu sa att dom ligger redo framfor burken nar ni loggar in pa internets kanske just nu hetaste blogg (med tanke pa den strom av kommentarer och halsningar vi far).
Ta det lugnt med gloggen och pepparkakorna framover sa att ni har lite julstammning kvar till julafton och ta hand om er allesammans.
Kramar
UllaBulla och AndyBandy
Smaskigt med blackfisk - kolla in armarna
Sa har gutt ar det att paddla pa Nya Zealand
Lunch pa Routburn tracken (trakiga vyer)
Tillbaka fran Abel Tasman
Haalloooo
Sa har det gatt annu en vecka pa Nya Zealand, har hant lite av varje sen senast i Fox Glacier. Dan efter skulle vi ta oss sa langt norr ut vi pallade, eftersom puckot Nilsson som sagt bokat fel datum for farjan hade vi lite brattom upp till Abel Tasman och Golden Bay som skulle vara (som nu i efterhand ar bekraftat) riktigt NAJS. Pa vagen skulle diverse turistfallor betas av allt ackompanjerat med Ullas och mitt for dagen fantastiska humor. Det var inte manga leenden pa den bilfarden, dessutom kom vi inte sa himmla langt eftersom brandlarmet hade hallit oss vakna halva natten vilket resulterade i, forutom dfet stralande humoret, att vi inte var superduperpigg och inte pallade kora sa himla langt. Det anda positiva med den dan var att vi antligen fick se en livs levande Kiwifagel, efter cirka femhundra mil pa vagarna lyckas vi antligen se en, visserligen ungefar i en millisekund men anda...
Dan efter lyckades vi iallafall ta oss hela vagen till Motueka i narheten av Abel Tasman, med ett mellanstopp pa The Swedish Bakery i Nelson, dar vi tryckte Chokladbiskvi, negerboll och pepparkakor, MMMMMM. Egentligen skulle vi till Marahau och bo dar, men i ren forvirring akte vi till fel stad som senare visade sej vara ett lyckodrag eftersom Marahau bestod av ungefar tva hus och Motueka var en jattemysig liten hala. Har blev det inte manga knop gjorda forutom en tvatimmar lang cykeltur och kalhygge pa Pekkas knopp.
Pa lordagen var det sa dax att hamta ut kajak (eller snarare pram i detta fallet) och ge sej ut pa de sju haven i Abel Tasman. Nar vi bokade pa onsdagen lovade vaderleksprognosen (som vi blaoggda svenskar var dumma nog att tro pa) tre harliga dagar stralande sol, nar vi gav oss ivag pa lordagen sa var det enligt den uppdaterade prognosen tre dagar med regn som vantade. Som tur var sa stamde inte denna prognos heller sa lordagen bjod pa, efter en molnig formiddag pa nastan vindstilla soligt och dryga 20 grader. Halva dagen spenderades pa stranden med en brand rygg som resultat. Kom fram till dar vi taltade vid femtiden och kvallen bjod inte pa mer an en promenad och lite gott kak innan vi krop ner i sovsacken.
Vaknade pa sondagen i stekande sol och hade goda forhoppningar om annu en fin dag, dock nagra sma moln pa himmlen. Vi plockade ihop vara prylar och var som sista par ivag pa morgonen, spenderade forsta halvtimmen med att titta pa en sal som fatt tag pa en gigantisk blackfisk som den krubbade pa. Blackfiskens armar var atminstone en meter langa. Fortsatte paddlingen nagon timme medans vadret mulnade pa och det borjade blasa, vi skulle ta oss upp till Tonga Bay, vanda dar och sen paddla ner till Bark Bay for att sova. Vinden gjorde dock att vi bestamde oss for att skippa Tonga och paddla direkt till Bark Bay. Efter att paddlat forbi en salkolloni och hangt lite med de lokala sal hang-aroundsen paddlade vi vidare mot Bark men var tvugna att vanda pa grund av vinden och ta oss ner till narmsta strand for att vanta ut blasten och hoppas pa att det skulle mojna. Kanonbeslut eftersom hade vi paddlat tio meter langre forbi udden vi vande vid hade vi sett Bark Bay dar vi skulle sova. Inte mojnade vinden, sa det blev att paddla samma stracka tva ganger i stark motvind, KUL.
Pa kvallen borjade molnen hopa sej och framat niotiden oppnade sej himlen. Natten bjod pa tolv timmar skyfall i strack i en skon blandning med halv orkan (Ulla sa att jag skulle skriva det sa att ni tycker lite synd om oss), dessutom var vi tvugna att mitt i natten jaga en opossum som var sugen pa nattamacka och hittade var matpase i vart talt.
Vaknade pa morgonen (eller vad man ska saga eftersom vi inte hade sovit pa hela natten) med prexis allting dyngsurt. Sa det var bara snabbt rafsa ihop rubbet for att forsoka paddla tillbaka till utgangstallet och lamna kajakerna. Vi tyckte pa vagen dit att havet var ratt oroligt och det var rejala dyningar med medfoljande sjosjuka och olust. Fick veta nar vi var iland igen att vi var de anda som tagit sej ut overhuvudtaget, alla andra hade varit tvugna att ringa battaxi for att komma tillbaka. Vi kande oss lite dumdristiga, men vi klarade oss fram iallafall i ett stycke.
Sa nu sitter vi valbehallna i Takaka och har under dagen varit uppe i Farewell Spit och tittat pa sand. Dom hade sagat ner ett halv grapefrukttrad pa guesthouset har sa det var bara ta sa mycket frukt vi ville och pressade farsk grapefruktjuice direkt fran tradet, inte ofta man gor det hemma.
Imorgon far vi vidare mot Picton och sen blir det farja over till nordon igen, bara en vecka kvar innan vi lamnar landet, kanns sorgligt men det ska bli kul att komma vidare.
Ha det bra hemma och ta hand om er.
Massor med kramar
UllaBella och AndyPandy
Sa har det gatt annu en vecka pa Nya Zealand, har hant lite av varje sen senast i Fox Glacier. Dan efter skulle vi ta oss sa langt norr ut vi pallade, eftersom puckot Nilsson som sagt bokat fel datum for farjan hade vi lite brattom upp till Abel Tasman och Golden Bay som skulle vara (som nu i efterhand ar bekraftat) riktigt NAJS. Pa vagen skulle diverse turistfallor betas av allt ackompanjerat med Ullas och mitt for dagen fantastiska humor. Det var inte manga leenden pa den bilfarden, dessutom kom vi inte sa himmla langt eftersom brandlarmet hade hallit oss vakna halva natten vilket resulterade i, forutom dfet stralande humoret, att vi inte var superduperpigg och inte pallade kora sa himla langt. Det anda positiva med den dan var att vi antligen fick se en livs levande Kiwifagel, efter cirka femhundra mil pa vagarna lyckas vi antligen se en, visserligen ungefar i en millisekund men anda...
Dan efter lyckades vi iallafall ta oss hela vagen till Motueka i narheten av Abel Tasman, med ett mellanstopp pa The Swedish Bakery i Nelson, dar vi tryckte Chokladbiskvi, negerboll och pepparkakor, MMMMMM. Egentligen skulle vi till Marahau och bo dar, men i ren forvirring akte vi till fel stad som senare visade sej vara ett lyckodrag eftersom Marahau bestod av ungefar tva hus och Motueka var en jattemysig liten hala. Har blev det inte manga knop gjorda forutom en tvatimmar lang cykeltur och kalhygge pa Pekkas knopp.
Pa lordagen var det sa dax att hamta ut kajak (eller snarare pram i detta fallet) och ge sej ut pa de sju haven i Abel Tasman. Nar vi bokade pa onsdagen lovade vaderleksprognosen (som vi blaoggda svenskar var dumma nog att tro pa) tre harliga dagar stralande sol, nar vi gav oss ivag pa lordagen sa var det enligt den uppdaterade prognosen tre dagar med regn som vantade. Som tur var sa stamde inte denna prognos heller sa lordagen bjod pa, efter en molnig formiddag pa nastan vindstilla soligt och dryga 20 grader. Halva dagen spenderades pa stranden med en brand rygg som resultat. Kom fram till dar vi taltade vid femtiden och kvallen bjod inte pa mer an en promenad och lite gott kak innan vi krop ner i sovsacken.
Vaknade pa sondagen i stekande sol och hade goda forhoppningar om annu en fin dag, dock nagra sma moln pa himmlen. Vi plockade ihop vara prylar och var som sista par ivag pa morgonen, spenderade forsta halvtimmen med att titta pa en sal som fatt tag pa en gigantisk blackfisk som den krubbade pa. Blackfiskens armar var atminstone en meter langa. Fortsatte paddlingen nagon timme medans vadret mulnade pa och det borjade blasa, vi skulle ta oss upp till Tonga Bay, vanda dar och sen paddla ner till Bark Bay for att sova. Vinden gjorde dock att vi bestamde oss for att skippa Tonga och paddla direkt till Bark Bay. Efter att paddlat forbi en salkolloni och hangt lite med de lokala sal hang-aroundsen paddlade vi vidare mot Bark men var tvugna att vanda pa grund av vinden och ta oss ner till narmsta strand for att vanta ut blasten och hoppas pa att det skulle mojna. Kanonbeslut eftersom hade vi paddlat tio meter langre forbi udden vi vande vid hade vi sett Bark Bay dar vi skulle sova. Inte mojnade vinden, sa det blev att paddla samma stracka tva ganger i stark motvind, KUL.
Pa kvallen borjade molnen hopa sej och framat niotiden oppnade sej himlen. Natten bjod pa tolv timmar skyfall i strack i en skon blandning med halv orkan (Ulla sa att jag skulle skriva det sa att ni tycker lite synd om oss), dessutom var vi tvugna att mitt i natten jaga en opossum som var sugen pa nattamacka och hittade var matpase i vart talt.
Vaknade pa morgonen (eller vad man ska saga eftersom vi inte hade sovit pa hela natten) med prexis allting dyngsurt. Sa det var bara snabbt rafsa ihop rubbet for att forsoka paddla tillbaka till utgangstallet och lamna kajakerna. Vi tyckte pa vagen dit att havet var ratt oroligt och det var rejala dyningar med medfoljande sjosjuka och olust. Fick veta nar vi var iland igen att vi var de anda som tagit sej ut overhuvudtaget, alla andra hade varit tvugna att ringa battaxi for att komma tillbaka. Vi kande oss lite dumdristiga, men vi klarade oss fram iallafall i ett stycke.
Sa nu sitter vi valbehallna i Takaka och har under dagen varit uppe i Farewell Spit och tittat pa sand. Dom hade sagat ner ett halv grapefrukttrad pa guesthouset har sa det var bara ta sa mycket frukt vi ville och pressade farsk grapefruktjuice direkt fran tradet, inte ofta man gor det hemma.
Imorgon far vi vidare mot Picton och sen blir det farja over till nordon igen, bara en vecka kvar innan vi lamnar landet, kanns sorgligt men det ska bli kul att komma vidare.
Ha det bra hemma och ta hand om er.
Massor med kramar
UllaBella och AndyPandy
Fore snaggningen
Efter snaggning
Ulla o Pekka i Jetboaten - Oj vad det gick
Pa vag norrut igen
Halleloja, da var det dax att plita ner nagra rader igen. Tiden har nere flyger ivag och aven om det ar en vecka sen jag skrev sist sa kanns det som det var igar. Nu ar det bara tva veckor kvar av Nya Zealand sa det borjar dra ihop sej, vi har dryga veckan kvar pa sydon innan vi ska ta farjan over sundet igen. Egentligen skulle vi aka ett par dagar senare men pa grund av hardsmallta i mitt palle sa lyckades jag boka baten till fel dag, BRAVO! Sa nu far vi ett par extra dagar pa norra on.
Senast jag skrev satt vi i ett regnigt Milford Sound och huttrade. Nar vi vaknade upp dagen efter hade regnet overgatt i sno och nar vi gick ut i koket for att ata frukost mottes vi av den roliga skylten "VAGEN OPPEN, MEN SNOKEDJOR MASTE ANVANDAS", som tur var hade vi inga snokedjir sa paniken spred sej e det Nilssonska-Perssonska lagret, ska vi bli insnoade har ett par dar nu, KUL. Efter lite efterforskande fick vi iallafall reda pa att det gick att ta sej igenom passet over bergen om vi stack pa studs, innan nasta snoovader kom, sa det var ju bara raffsa ihop alla pinnaler pa kortast mojliga tid. Fem minuter senare satt vi i bilen pa vag upp mot passet och dom forsta snoflingorna borjade sakta singla ner. Val igenom passet var detbara andas ut och tacka hogre makter for att vi inte fastnade i Milford, tillaggas bor att Milford inte ar varldens mest spannande stalle och man vill absolut inte spendera mer tid an man behover dar.
Vidare pa vag ut fran Milford tog vi det lugnt och njot av den fantastiska utsikten. Vi fick sallskap av nagra till en borjan ratt trevliga krabater, den alpina papegojan Kea (se bild), dessa var mer an vanligt sallskapliga och vi tyckte det var skoj anda till vi insag att papegojhel...et hade kakat upp halva bilen, ett antal hal i gummilisterna runt dorrarna hade dom lyckats slita upp sa det var bara sticka darifran medans vi fortfarande hade dacken kvar pa bilen och hoppas att biluthyrningsfirman inte marker nat.
Sa smaningom kom vi fram till Queenstown efter att fikat i Te Anau tillsammans med Ullas gamla rumskompis fran Chamonix och hennes kille. Dom var pa fem veckor semester har och det var ren slump att vi sprang in i dom.
I Queenstown som ar adrenalinhuvudstad i Nya Zealand blev det inte lika mycket adrenalinpumpande aktiviteter som vi hoppats pa, mest pa grund av att det var tokdyrt, sa bungy o annat skoj fick stryka pa foten och det slutade ialalfall med att vi akte skitsnabb bat pa Shootover River, sa kallad jet-boat. Jet-boating gar ut pa att man hittar den grundaste och vildaste floden i narheten, tar en toksnabb bat och en forare som inte vet varken sitt eget eller nagon annans basta och kor uppfor tidigare namnd flod. Dessutom galler det tydligen att man ska kora sa nara de lodrata klippvaggarna som mojligt, helst sa man far skrubbsar i panna, men skoj var det.
Fran Queenstown tog vi oss till Glenorchy for att ga delar av Routeburn tracken. Routburn ar en av nio sa kallade "Great Walks", den ar normalt tre dagar tva natter, borjar i Glenorchy och slutar i Milford, vi hade ingen lust med kranglet att ta oss tillbaka till bilen eftersom dom 34 km som man gick forvandlades till narmare 30 mil vag for att ta sej tillbaka runt berget, och nej, det ar inte nan overdrift faktisk det var minst 300 km att ta sej rumt hela vagen tillbaka till bilen. Sa planen var att ga upp till forsta stugan spendera tva natter har inklusive en dagstus och sen ga tillbaka ner. Planerna holl nastan, forsta dan var helt fantastisk, solen stralade, det var 20 grader i lufte och vindstilla, vandringen som normalt tar 3,5 timmar tog runt 6 timmar pa grund av att vi lag o sov i solen minst tva. Efter en fin forsta dag som avslutades med pasta och vin, vaknade vi upp i vara sovsackar till ett harligt smattrande pa rutorna. De nyazealandska meteorolgerna ar faktiskt till och med samre an dom svenska, sa trots att man utlovat ytterligare tva dagar sol sa oste regnet ner och det skulle fortsatta sa eett par dar till, konstigt nog sa har dom alltid ratt nar det galler regnovader. Sa efter ett tappert forsok att genomfora dagsturen upp till toppen, sa slutade det med att vi pa rekordtid, 2,5 timmar, tog oss tillbaka till bilen eftersom vi inte ville odsla en av de fa dagarna vi har kvar i Nya Zealand i en liten ruggig stuga i regnet.
Sa vi styrde istallet kosan mot Wanaka, en liten ski-bum hala med mysiga kafeer och till Ullas fortjusning nagra affarer med just de kladesmarkena hon sa hett alskar. Facit fran Wanaka blev saledes att vi koncumerade upp de sista pengarna vi hade pa kaffe och klader (iallafall battre an vin och kvinnor) sa har vi nu tagit oss vidare till Fox Glacier dar vi skall besoka de tva storsta glaciarerna pa Nya Zealand, Fox och Franz Josef's glaciers.
Just jag, glomde ju beratta om bion i Wanaka, vi var igar pa bio och sag en film som hette Taken, en nagot actionspackad rulle med Liam Neeson, filmen var bra men upplevelsen var sjalva bion, istallet for en vanlig biosalong var det en massa lagom nersuttna soffor utplacerade i en stor sal, ratt mycket bekvammare an pinnastolarna pa SF i Sverige. eftersom man bara hade en filmkamera sa hade man paus i mitten pa filmen nar det var dags att byta rulle, denna paus utnyttjade man till att kranga sjukt goda choclate chip cookies direkt ur ugnen, det var inte lite smor i dom kagorna kan jag lova men vad gor det nar dom tar en med till himmelriket.
Det ar val ungefar vad som hant sen sist. Ha det riktigt bra i hostrusket hemma, nu blir det bara varmare for oss och om nan vecka ligger vi pa stranden utanfor Auckland.
Kramar
UllaBulla och AndyRandy
Senast jag skrev satt vi i ett regnigt Milford Sound och huttrade. Nar vi vaknade upp dagen efter hade regnet overgatt i sno och nar vi gick ut i koket for att ata frukost mottes vi av den roliga skylten "VAGEN OPPEN, MEN SNOKEDJOR MASTE ANVANDAS", som tur var hade vi inga snokedjir sa paniken spred sej e det Nilssonska-Perssonska lagret, ska vi bli insnoade har ett par dar nu, KUL. Efter lite efterforskande fick vi iallafall reda pa att det gick att ta sej igenom passet over bergen om vi stack pa studs, innan nasta snoovader kom, sa det var ju bara raffsa ihop alla pinnaler pa kortast mojliga tid. Fem minuter senare satt vi i bilen pa vag upp mot passet och dom forsta snoflingorna borjade sakta singla ner. Val igenom passet var detbara andas ut och tacka hogre makter for att vi inte fastnade i Milford, tillaggas bor att Milford inte ar varldens mest spannande stalle och man vill absolut inte spendera mer tid an man behover dar.
Vidare pa vag ut fran Milford tog vi det lugnt och njot av den fantastiska utsikten. Vi fick sallskap av nagra till en borjan ratt trevliga krabater, den alpina papegojan Kea (se bild), dessa var mer an vanligt sallskapliga och vi tyckte det var skoj anda till vi insag att papegojhel...et hade kakat upp halva bilen, ett antal hal i gummilisterna runt dorrarna hade dom lyckats slita upp sa det var bara sticka darifran medans vi fortfarande hade dacken kvar pa bilen och hoppas att biluthyrningsfirman inte marker nat.
Sa smaningom kom vi fram till Queenstown efter att fikat i Te Anau tillsammans med Ullas gamla rumskompis fran Chamonix och hennes kille. Dom var pa fem veckor semester har och det var ren slump att vi sprang in i dom.
I Queenstown som ar adrenalinhuvudstad i Nya Zealand blev det inte lika mycket adrenalinpumpande aktiviteter som vi hoppats pa, mest pa grund av att det var tokdyrt, sa bungy o annat skoj fick stryka pa foten och det slutade ialalfall med att vi akte skitsnabb bat pa Shootover River, sa kallad jet-boat. Jet-boating gar ut pa att man hittar den grundaste och vildaste floden i narheten, tar en toksnabb bat och en forare som inte vet varken sitt eget eller nagon annans basta och kor uppfor tidigare namnd flod. Dessutom galler det tydligen att man ska kora sa nara de lodrata klippvaggarna som mojligt, helst sa man far skrubbsar i panna, men skoj var det.
Fran Queenstown tog vi oss till Glenorchy for att ga delar av Routeburn tracken. Routburn ar en av nio sa kallade "Great Walks", den ar normalt tre dagar tva natter, borjar i Glenorchy och slutar i Milford, vi hade ingen lust med kranglet att ta oss tillbaka till bilen eftersom dom 34 km som man gick forvandlades till narmare 30 mil vag for att ta sej tillbaka runt berget, och nej, det ar inte nan overdrift faktisk det var minst 300 km att ta sej rumt hela vagen tillbaka till bilen. Sa planen var att ga upp till forsta stugan spendera tva natter har inklusive en dagstus och sen ga tillbaka ner. Planerna holl nastan, forsta dan var helt fantastisk, solen stralade, det var 20 grader i lufte och vindstilla, vandringen som normalt tar 3,5 timmar tog runt 6 timmar pa grund av att vi lag o sov i solen minst tva. Efter en fin forsta dag som avslutades med pasta och vin, vaknade vi upp i vara sovsackar till ett harligt smattrande pa rutorna. De nyazealandska meteorolgerna ar faktiskt till och med samre an dom svenska, sa trots att man utlovat ytterligare tva dagar sol sa oste regnet ner och det skulle fortsatta sa eett par dar till, konstigt nog sa har dom alltid ratt nar det galler regnovader. Sa efter ett tappert forsok att genomfora dagsturen upp till toppen, sa slutade det med att vi pa rekordtid, 2,5 timmar, tog oss tillbaka till bilen eftersom vi inte ville odsla en av de fa dagarna vi har kvar i Nya Zealand i en liten ruggig stuga i regnet.
Sa vi styrde istallet kosan mot Wanaka, en liten ski-bum hala med mysiga kafeer och till Ullas fortjusning nagra affarer med just de kladesmarkena hon sa hett alskar. Facit fran Wanaka blev saledes att vi koncumerade upp de sista pengarna vi hade pa kaffe och klader (iallafall battre an vin och kvinnor) sa har vi nu tagit oss vidare till Fox Glacier dar vi skall besoka de tva storsta glaciarerna pa Nya Zealand, Fox och Franz Josef's glaciers.
Just jag, glomde ju beratta om bion i Wanaka, vi var igar pa bio och sag en film som hette Taken, en nagot actionspackad rulle med Liam Neeson, filmen var bra men upplevelsen var sjalva bion, istallet for en vanlig biosalong var det en massa lagom nersuttna soffor utplacerade i en stor sal, ratt mycket bekvammare an pinnastolarna pa SF i Sverige. eftersom man bara hade en filmkamera sa hade man paus i mitten pa filmen nar det var dags att byta rulle, denna paus utnyttjade man till att kranga sjukt goda choclate chip cookies direkt ur ugnen, det var inte lite smor i dom kagorna kan jag lova men vad gor det nar dom tar en med till himmelriket.
Det ar val ungefar vad som hant sen sist. Ha det riktigt bra i hostrusket hemma, nu blir det bara varmare for oss och om nan vecka ligger vi pa stranden utanfor Auckland.
Kramar
UllaBulla och AndyRandy
En trott Ulla i urskogen, i en av dom j...a uppforsbackarna!
Och har ar resultatet
Andreas forbereder middagen
Ett snoigt Fiordland
Monstret som at upp gummilisterna pa var bil. Kea-fagel
Surf's Up
Ulla o mordarsniglarna
Andy o Flipper
Moby Dick pa vag ner
Stora grabbar gillar att kramas...
Humpdydump Ridge Track
Wow, for en gang skull ska vi vara duktiga och skriva ett inlagg innan det borjat vaxa allt for mycket mossa pa det foregaende. Just nu sitter vi i ett blott (sa blott att till och med Ullas o min annars sa spikraka kalufsar borjat krulla sej) Milford Sound. Har prexis varit ute pa en kort kryssning i fjorden och fatt se 1600 meter hoga klippor resa sej spikrakt upp ur havet, gaanska sa NAJS!
Det som annars hant sen sist ar att vi varit ute pa en 3 dagars trek. Trekken heter Hump Ridge Track och gar genom Fiordland National Park. Dessa dagar bjod pa alla typer av vader, forsta dan lyckades till o med klamma in alla sorters nederbord man kan tanka sej, det startade med pissregn, overgick till typiskt skanskt snedregn for att vid nagot hogre hojder pina oss med stenhart hagel som slutligen overgick till fullfjadrad snostorm vid forsta dagens slutstation.
Vi vaknade pa lordagen av att nagon stod och skor med en hagelbossa mot var fonsterruta, det visade sej emellertid var regned som danade ner, JIPPII tankte vi och borjade fundera pa om man pa nat satt kunde dra sej ur med hedern i behall, hade det inte varit for att vi betalat boendet i forskott hade jag formodligen aldrig skrivit det har inlagget. Nu i efterhand ar vi dock glada att vi masade oss ur sangen, drog pa oss regnbyxorna, klamde ner ett par portioner grot och glada i hagen (eller nagot griniga) tog bilen till startpunkten. Forsta delen av dag ett gick ut med havet pa strander som slar de flesta svenska beacher pa fingrarna, vadret forbattrades avsevart och vi hade en ganska behaglig forsta timma. Detta andrade sej snart nar det horisontella regnet borjade skolja over oss och vi fick istallet en andra timam som var nagot mer obehaglig. Sa smaningom vek vi av in i skogen, det var nast intill regnskogskannsla har inne och humoret steg snabbt igen i takt med att vadret stabiliserade sej nagot. Naon timme senare, med valfyllda bukar, borjade stigningen upp mot forsta nattens logi. Under de 900 hojdmetrarna gick vi fran regnskog via nast intill normal svensk lovskog till nagot som fatt Enterna (dom levande traden i Sagan om ringen) att vara avundssjuka, traden har hade mer skagg an ZZ Top och var krokigare Quasi Modo (eller hur det stavas). HELT FANTASTISKT. Det var aven har haglet kom. Sa smaningom kom vi upp pa kalfjallet. Har satte snostormen in, vindar pa upp mot 130 km/h (ca 30 ms) och sno ar inget vidare nar man star pa kalfjallet, som tur var hade vi bara nagra minuter kvar till stugan, vi forsokte os anda pa en tur till toppen men fick vanda efter nagra meter nar vi insag att jag skulle fa hamta Ulla nere i byn annars. Nar vi kom fram berattade stugvarden att tva stycken tvakubiks vattentankar fulla med vatten hade blast ivag insag vi att vi nog skulle var glada att vi kommit anda fram. Kvallen spenderades inomhus tillsammans med spagetti, parmesan o vin. Vi var helt doda efter vandringen sa vi blev inte sena i sang. Som tur var fannas extra sovsackar da det var ungefar tusen minusgrader i rummet nar vi skulle sova och bada tva hade tva extrasovsackar var over sej. Vilket fick resultatet att man svettades som en gris.
Vaknade andra dagen av att solen stekte in i rummet, efter frukost (17 portioner grot) besteg vi toppen Hump Ridge innan vi borjade nedstigningen mot dag tvas slutmal vid havet. Dagen bjod pa vidunderlig utsik och en hel del nerforsbackar. Dock var dar aven uppforsbackar emellan vilket resulterade i att Ulla fick utbott pa "dom dar javla uppforsbackarna",o behovs det papekas att sammantaget sa gick vi 900 meter nerat denna dag??? Val framme efter 8 timmars vandrande blev det nakenbad i havet tillsammans med nagra matglada Hectorsdelfiner innan vi avslutade med spagetti, parmesan och vin (pahittigt va ;-) ). Har nere kom vi for forsta gangen i kontakt med spannande fenomenet sandflugor. Detta ar ett litet otackt djur som attackerar i miljontals och som, om dom inte lyckats suga ut varenda droppe blod ur kroppen pa en, driver an till direkt vansinne. Vi fick dessutom reda pa att pa vastkusten (dit vi ar pa vag nu) finns en hel del sanna...
Tredje dagen var mer eller mindre en 21 km lang transportstracka tillbaka till bilen, vandringen gick over vackra strander i stralande sol. Tyvarr drabbades Ulrika av akut skoskav och vi bada hade pinnstela ben med tre kubik med trotthet sa sista timman blev ingen munter tillstallning. Val tillbaka i bilen var de sura minerna som bortblasta och vi har nu bara (eller iallafall nastan bara) glada minnen av dessa tre dagarna till fots.
Nu sitter vi alltsa i Milford och ar overlyckliga over att vi sett vara forsta pingviner och ska snart ut i det overfyllda koket och gora lite krubb.
Fortsatt med att kolla in bloggen sa kommer det forhoppningsvis lite bilder sa fort vi far tummen ur.
Ha det bra
Kramar
Ulla o Pekk
Det som annars hant sen sist ar att vi varit ute pa en 3 dagars trek. Trekken heter Hump Ridge Track och gar genom Fiordland National Park. Dessa dagar bjod pa alla typer av vader, forsta dan lyckades till o med klamma in alla sorters nederbord man kan tanka sej, det startade med pissregn, overgick till typiskt skanskt snedregn for att vid nagot hogre hojder pina oss med stenhart hagel som slutligen overgick till fullfjadrad snostorm vid forsta dagens slutstation.
Vi vaknade pa lordagen av att nagon stod och skor med en hagelbossa mot var fonsterruta, det visade sej emellertid var regned som danade ner, JIPPII tankte vi och borjade fundera pa om man pa nat satt kunde dra sej ur med hedern i behall, hade det inte varit for att vi betalat boendet i forskott hade jag formodligen aldrig skrivit det har inlagget. Nu i efterhand ar vi dock glada att vi masade oss ur sangen, drog pa oss regnbyxorna, klamde ner ett par portioner grot och glada i hagen (eller nagot griniga) tog bilen till startpunkten. Forsta delen av dag ett gick ut med havet pa strander som slar de flesta svenska beacher pa fingrarna, vadret forbattrades avsevart och vi hade en ganska behaglig forsta timma. Detta andrade sej snart nar det horisontella regnet borjade skolja over oss och vi fick istallet en andra timam som var nagot mer obehaglig. Sa smaningom vek vi av in i skogen, det var nast intill regnskogskannsla har inne och humoret steg snabbt igen i takt med att vadret stabiliserade sej nagot. Naon timme senare, med valfyllda bukar, borjade stigningen upp mot forsta nattens logi. Under de 900 hojdmetrarna gick vi fran regnskog via nast intill normal svensk lovskog till nagot som fatt Enterna (dom levande traden i Sagan om ringen) att vara avundssjuka, traden har hade mer skagg an ZZ Top och var krokigare Quasi Modo (eller hur det stavas). HELT FANTASTISKT. Det var aven har haglet kom. Sa smaningom kom vi upp pa kalfjallet. Har satte snostormen in, vindar pa upp mot 130 km/h (ca 30 ms) och sno ar inget vidare nar man star pa kalfjallet, som tur var hade vi bara nagra minuter kvar till stugan, vi forsokte os anda pa en tur till toppen men fick vanda efter nagra meter nar vi insag att jag skulle fa hamta Ulla nere i byn annars. Nar vi kom fram berattade stugvarden att tva stycken tvakubiks vattentankar fulla med vatten hade blast ivag insag vi att vi nog skulle var glada att vi kommit anda fram. Kvallen spenderades inomhus tillsammans med spagetti, parmesan o vin. Vi var helt doda efter vandringen sa vi blev inte sena i sang. Som tur var fannas extra sovsackar da det var ungefar tusen minusgrader i rummet nar vi skulle sova och bada tva hade tva extrasovsackar var over sej. Vilket fick resultatet att man svettades som en gris.
Vaknade andra dagen av att solen stekte in i rummet, efter frukost (17 portioner grot) besteg vi toppen Hump Ridge innan vi borjade nedstigningen mot dag tvas slutmal vid havet. Dagen bjod pa vidunderlig utsik och en hel del nerforsbackar. Dock var dar aven uppforsbackar emellan vilket resulterade i att Ulla fick utbott pa "dom dar javla uppforsbackarna",o behovs det papekas att sammantaget sa gick vi 900 meter nerat denna dag??? Val framme efter 8 timmars vandrande blev det nakenbad i havet tillsammans med nagra matglada Hectorsdelfiner innan vi avslutade med spagetti, parmesan och vin (pahittigt va ;-) ). Har nere kom vi for forsta gangen i kontakt med spannande fenomenet sandflugor. Detta ar ett litet otackt djur som attackerar i miljontals och som, om dom inte lyckats suga ut varenda droppe blod ur kroppen pa en, driver an till direkt vansinne. Vi fick dessutom reda pa att pa vastkusten (dit vi ar pa vag nu) finns en hel del sanna...
Tredje dagen var mer eller mindre en 21 km lang transportstracka tillbaka till bilen, vandringen gick over vackra strander i stralande sol. Tyvarr drabbades Ulrika av akut skoskav och vi bada hade pinnstela ben med tre kubik med trotthet sa sista timman blev ingen munter tillstallning. Val tillbaka i bilen var de sura minerna som bortblasta och vi har nu bara (eller iallafall nastan bara) glada minnen av dessa tre dagarna till fots.
Nu sitter vi alltsa i Milford och ar overlyckliga over att vi sett vara forsta pingviner och ska snart ut i det overfyllda koket och gora lite krubb.
Fortsatt med att kolla in bloggen sa kommer det forhoppningsvis lite bilder sa fort vi far tummen ur.
Ha det bra
Kramar
Ulla o Pekk
