nersson

Hej hopp!!!
Nu var det ett tag en sist, kvalitet och pris pa internet har varit sadar nere i Patagonien och snal som man ar sa blev det inte sa mycket skrivande. Men, men antar att det inte finns sa mycket att skylla pa nu sa det ar bara dra igang pekfingervalsen och lata fingrarna ga varma.
Patagonien har varit fantastiskt pa manga sett. Till skillnad fran ovriga Argentina sa reser man mycket har nere for att uppleva saker, inte nodvandigtvis festa och traffa nya manniskor, detta avspeglar sej bland annat i sammansattningen avmanniskor, istallet for att vi som brukligt ar har nere ligger en bra bit over genomsnittsaldern, sa ser alla franska och tyska aventyrsturism-mafiosos till att man i Patagonien tillhor kategorin barnrumpor och framforallt fattiglappar.
El Calafate som redan nar jag vad dar for tre ar sen visade tendenser till att forvandlas till renodlad turistfalla har numera sitt eget casino (en grotesk betongbyggnad som vi tror ska forestalla nan typ av Inca-tempel, som gradde pa moset sa pryds fasaden med mycket massing, helt fantastiskt fult). Dessutom vaggar det omkring blekfeta svinrika turister som tyvarr ar har av samma anledning som oss, Perito Moreno Glaciaren. Glaciaren ar en ruskigt lattillgangligt underverk, en halv mil bred isfront som tornar upp sej 50-60 meter over det turkosa vattnet och slapper iskolloser ifran sej som brakar ner i vattnet med enorm kraft kan inte vara annat an jakligt imponerande. Tyvarr ar mangden askadare inte riktigt lika imponerande, man ar inte direkt ensam. Men efter ett antal timmar framfor glaciaren, med ett par riktigt maktiga brak nar tjugo meter stora isklumpar stortade ner i vattnet, var vi nojda och tog hyrbilen hem. Pa vag ut till glaciaren fick vi aven se tio codorer som hittat nat att ata precis bredvid vagen, en maktig syn att se sa manga av varldens storsta rovfagel pa en gang.
Vidare fran Calafate till El Chalten dar vandring stod pa agendan. Chalten ar mest kant for att nationalparken Parque Nacinal del Glaciares, med bade Cerro Fitz Roy och Cerro Torre, ligger dar. Fitz Roy och Torre ar tva skithoga och farligt spetsiga berg som tydligen ar halv omojliga att klattra upp pa (vi forokte inte, men det sag inte helt latt ut). Tre dagar med fantastiskt vackra dagsturer och en fantastiskt gnallig Ulla (ar det inte platt sa ar det jaaaattteeeetrakigt att ga, far se om hon far folja med upp i fjallen igen, kanske blir en veckas vandring pa Ribanfaltet nar vi kommer hem, det kan vara lagom platt) stod pa programet. Ulla hardade ut tva, sen hade hon sar stora som entrecoter pa halarna (dom var ungefar lika blodiga oxa). Sa sista dan fick jag ge mej upp i bergen sjalv, resultatet blev lite snabbare gang och lite mindre gnall. Turerna gick dock inte av for hackor med glaciarer, condorer och berg hoga som.....berg. Kort sagt det var helt sjukt vackert.
Efter allt denna njutning var det ater dax for trettio timmar njutning pa buss, med filmer dubbade pa spanska med spansk text, bussmat som till och med slar flygplansmaten vad galler usel kvalitet. Men men vi kom iallafall fram till Puerto Madyn.
Idag har vi varit cirka 230 km soderut pa tureturist resa, malet var pingvinkolonin i Punta Tombo. Dar finn varldens storsta koloni av magellanpingviner, for tillfallet bara sa dar en mille av dom. Det ar helt sjukt att ga omkring bland dessa halvmeter hoga ytterst knasiga djuren. Dom ligger bokstavligt talat precis overallt och man far verkligen se upp sa att man inte trampar pa dom. Just nu haller dessutom ungarna pa att rugga sa halften av faglarna ser ut som Gollum pa lugnande medel (och det ar en ganska smickrande beskrivning), exakt allting pa ungarna hanger pa dom. Vingarna, som forovrigt ar helt obrukbara pa land, ligger smetade mot backen trots att fageln star upp, nabben slar i backen och dom har lika mycket fjadrar som en nyplockad kyckling. Men det ar helt fantastiskt att se dom och vi var som i extas hela tiden, kamerorna lat som en stepdansare pa speed.
Nu ar vi tillbaka pa guesthouset och imorgon hagrar annu en tjugotimmars bussresa, tjohoooo, upp till Rosario och sen vidare norrut om nagra dagar.
Sa, da har man an en gang fatt skriva av sej, inte mycket kvar av resan langre tyvarr, men det innebar ju att vi snart far traffa alla dar hemma. Sa det kanns inte helt fel det heller.
Ha det guddi sa ses vi om nagra veckor (sju stycken narmare bestamt)
Kramelikram
Andulla Nersson