Annu en lugn vecka...
Sa var det bara att bocka av annu en vecka i almanackan, bara knappa fem veckor kvar till vi visar vara fula trynen pa hemmaplan igen. Senast vi skrev hade vi haft en vecka som pa nagot satt borjade narma sej rutin och inte allt for mycket hade hant. Aven denna vecka har foljt ett liknande monster och det kanns skont att resa utan att allt for mycket oforutsatt intraffar. Vi har nu kommit upp till Brasilien och har ska vi spendera dom foljande treoenhalv veckorna, forhoppningsvis kommer vi spendera en stor del av tiden pa stranen, brannandes flask sa att vi kommer hem som tva nygriljerade julaskinkor, sa att ni dar hemma ser annu blekare ut i jamforelse med oss an vadd ni redan gjorde.
Senast vi skrev var vi i Salta i norra Argentina och hade prexis klarat av arhundradets mesigaste rafting. Vi tog oss darifran via tjugo nya timmar pa buss till Iguacufallen pa gransen till Brasilien. Iguacufallen ar till vattenflodet sett det storsta i varlden, 15000 kubikmeter vatten i 280 vattenfall faller cirka 80 meter varje sekund och det ar ashaftigt att se. En heldag pa den argentinska sidan av fallet renderarde i dyngsura kameror, saftig bonnabranna och ett brett leende pa lapparna. Kvallen innan hade vi tillsammans med en trevlig australier vid namn Stephen och en asdryg tysk vid namn Kino (bara namnet sager en del) gjort var egen assado pa arrgentinska korvar, oxfile (60 kronor/kilot, jag trottnar aldrig pa att skriva hur billigt det ar) samt en massa smaskigt vin. Vid vattenfallet hade vi dessutom fullt upp att halla oss borta fran var dryge "van" Kino da hade uppenbarligen gillade vart salskap (det finns faktiskt de som gor det).
Efter vi kommit tillbaka tog vi lokalbussen ut till brasilianska gransen for att ta oss in i Brasilien. Gransovergangen gick sa smidigt att man kunde tro att vi smorjt in oss i vasselin, vi gled igenom hur enkelt som helst.
Val i Brasilien var tanken att vi skulle spendera en natt for att sen ta bussen upp till Ouro Preto, sa blev det inte... Tva risiga kistor satte stopp for detta sa istallet for en natt blev det tva och istallet for Ouro Prett blev det Paraty. Guesthouset hade pool sa det gick iallafall ingen storrre nod pa oss.
Smidigaste sattet att ta sej fran Iguacu till Paraty ar via bussbyte i Sao Paolo, det gjorde inte vi. Receptionisten i Iguacu havdade bestamt att man skall aka till Barra Mansa for att sen byta buss dar, FINE, tyckte vi och gjorde som hon sa. Kruxet var att i Barra Mansa, som forovrigt ar en skitrisig stad (for att citera Ulla "har ar allt stankt och det ar bara kakstader overallt, har gar jag INTE av!", vilket vi anda gjorde), gick det inga bussar till Paraty. Vi fick forst byta ner oss fran frasch luftkonditonerad buss till mindre frasch buss med barnspyor pa golvet for att ta oss till Angra dos Reis for att aterigen byta ner oss till annu risigare buss. Visserligen utan spya I bussen, men det ordande ungen tva saten framfor som tjanstvilligt la en redig pizza ut genom rutan. Ulrika som satt vid det oppna fonstret fick naturligtvis halva spyan i ansiktet. MMMMM min harliga spyluktande flickvan, gissa om hon var nojd. Till slut var vi framme i Paraty efter fem timmar langre resa an vad det skulle ha tagit om vi foljt Lonely Planet, men vem klagar.
Sa nu sitter vi i Paraty, en jattemysig stad med massa fina strander, synd bara att vi lamnade solen i Iguacu. Har ar det istallet molnigt, sa imorrn blir det vidare till Rio o sen annu langre norrut dar det ser ut att vara stadigare vader.
Ha det bra dar hemma de sista veckorna innan vi kommer hem o terroriserar.
Brasilianska caiprinhakramar
Andreas och Ulrika
Senast vi skrev var vi i Salta i norra Argentina och hade prexis klarat av arhundradets mesigaste rafting. Vi tog oss darifran via tjugo nya timmar pa buss till Iguacufallen pa gransen till Brasilien. Iguacufallen ar till vattenflodet sett det storsta i varlden, 15000 kubikmeter vatten i 280 vattenfall faller cirka 80 meter varje sekund och det ar ashaftigt att se. En heldag pa den argentinska sidan av fallet renderarde i dyngsura kameror, saftig bonnabranna och ett brett leende pa lapparna. Kvallen innan hade vi tillsammans med en trevlig australier vid namn Stephen och en asdryg tysk vid namn Kino (bara namnet sager en del) gjort var egen assado pa arrgentinska korvar, oxfile (60 kronor/kilot, jag trottnar aldrig pa att skriva hur billigt det ar) samt en massa smaskigt vin. Vid vattenfallet hade vi dessutom fullt upp att halla oss borta fran var dryge "van" Kino da hade uppenbarligen gillade vart salskap (det finns faktiskt de som gor det).
Efter vi kommit tillbaka tog vi lokalbussen ut till brasilianska gransen for att ta oss in i Brasilien. Gransovergangen gick sa smidigt att man kunde tro att vi smorjt in oss i vasselin, vi gled igenom hur enkelt som helst.
Val i Brasilien var tanken att vi skulle spendera en natt for att sen ta bussen upp till Ouro Preto, sa blev det inte... Tva risiga kistor satte stopp for detta sa istallet for en natt blev det tva och istallet for Ouro Prett blev det Paraty. Guesthouset hade pool sa det gick iallafall ingen storrre nod pa oss.
Smidigaste sattet att ta sej fran Iguacu till Paraty ar via bussbyte i Sao Paolo, det gjorde inte vi. Receptionisten i Iguacu havdade bestamt att man skall aka till Barra Mansa for att sen byta buss dar, FINE, tyckte vi och gjorde som hon sa. Kruxet var att i Barra Mansa, som forovrigt ar en skitrisig stad (for att citera Ulla "har ar allt stankt och det ar bara kakstader overallt, har gar jag INTE av!", vilket vi anda gjorde), gick det inga bussar till Paraty. Vi fick forst byta ner oss fran frasch luftkonditonerad buss till mindre frasch buss med barnspyor pa golvet for att ta oss till Angra dos Reis for att aterigen byta ner oss till annu risigare buss. Visserligen utan spya I bussen, men det ordande ungen tva saten framfor som tjanstvilligt la en redig pizza ut genom rutan. Ulrika som satt vid det oppna fonstret fick naturligtvis halva spyan i ansiktet. MMMMM min harliga spyluktande flickvan, gissa om hon var nojd. Till slut var vi framme i Paraty efter fem timmar langre resa an vad det skulle ha tagit om vi foljt Lonely Planet, men vem klagar.
Sa nu sitter vi i Paraty, en jattemysig stad med massa fina strander, synd bara att vi lamnade solen i Iguacu. Har ar det istallet molnigt, sa imorrn blir det vidare till Rio o sen annu langre norrut dar det ser ut att vara stadigare vader.
Ha det bra dar hemma de sista veckorna innan vi kommer hem o terroriserar.
Brasilianska caiprinhakramar
Andreas och Ulrika
Kommentarer
Trackback
