nersson

Hejsan Hoppsan, tiden har nere gar ibland lite val fort sa man hinner inte med att skriva blogg. Upptackte till min forvaning att det ar mer an enoenhalv vecka sen senast och med den frekvensen kommer vi aldrig bli lika poppis som Blondinbella aven om vara bloggar ligger pa ungefar samma niva.
Efter senaste inlagget tog det oss ett antal dagar att fa tummen loss och komma ivag fran Itacaré, finns iochforsig samre stallen att fastna pa men vi var ju SAAAA installda pa att se lite mer av Brasilien aven om det nu sa har med facit i handen hade varit battre att stanna dar vi var och njuta dar ett par veckor till.
Pa fredagkvallen tog vi iallafall nattbuss mot Salvador for att fortsatta norrut, vi hade fortfarande inte lyckats bestamma var vi skulle. Bussen var fullutrustad med riktigt storig ungj..vel som levde rovare hela forb..ade natten sa att inte en anda stackars sate fick en blund i ogonen. Det ar helt fantastiskt vad alla de otroligt sota barnen har nere kan forvandlas till sma elaka djavulsavkommor fran de nedersta delarna av det brinnande stallet tva trappor ner. Varken jag eller Ulrika var sakra pa om det var tillatet att gora som med dungässen och plocka ungfan levande, sa vi bestamde oss for att det var battre att ligga lagt.
I Salvador lyckades vi antligen bestamma oss for att fortsatta till Penedo, en stad mitt ute i ingenstans som enligt "Lonely Liar" skulle vara ett litet pitoreskt maste komplett med cvackra koloniala byggnader. Visst sa vi och hoppade glada ihagen pa den risigaste bussen vi kunde hitta for att i nio timmar skumpa omkring som pa Liseberg. Med ommande rumpor och trotta sjalar kom vi efter morkrets inbrott fram till Penedo dar det blev dusch och ombyte och sen ut for att fa nat i maggen. Val ute pa stan visar det sej att hela Penedo ar totalt dott, inte en kaft syntes sa langt ogat nadde, och den anda restaurangen som var oppen lag runt hornan, spannande stad. Det anda forutom var restaurang som var oppet var en dödgrävare med riktigt snygga kistor till forsaljning bara ett kvarter fran guesthouset, pitoreskt och mysigt. Maten var det dock inget fel pa aven om det var det pa servicen, bara fyrtifem minuter vantan for lite pomme o kydd....
Dagen efter gaddade vi ihop oss med fyra brasilianskor for en tur pa floden ut till havet. Alltid skont att resa med lokalt folk, eftersom man inte behover ta nagot som helst ansvar for nagonting. Det blev en fin heldagstur, tyvarr borjade jag kanna mej genomrutten halvvags genom dagen och till kvallen kunde man steka agg pa min panna.
Vaknade morgonen efter mer dod an levande, hade ruskig feber och ont i hela kroppen, men vi hade bestamt oss for att fortsatta upp till Maceio, sa det var bara snallt ta sej i kragen och slapa sin halvdoda kropp ner till bussen (tur inte begravningsentreprenoren sag mej, for da hade vi alrig tagit oss darifran) for att aterigen stiga pa en fantastiskt risig buss upp till Maceio. Val framme i Maceio lyckades vi fa reda pa att jag hade lyckats dra pa mej Denguefeber. En sjukdom som sprids av myggor och har ungefar samma symptom som influensa. Inget farligt forsta gangen man far det mer an att man mar forbannat daligt.
I Maceio stannade vi en dag da vi tog det lugnt eftersom jag inte var superduper. Blev en del bad samt en tur ut till nagra "naturliga pooler" som bildas vid lagvatten. Det var vi och tre miljoner brassar dar, vi kande oss som extremtureturistare.
Vidare fran Maceio ut till Barra de Sau Miguel, annu en hygglig felbedomning efter att luslast Lonely Liar. Men vi fick oss en fantastisk kvall med hamburgare med artor och majs i istallet for vanliga gronsaker (MUMS???) lyssnande pa tragiska covers av gamla Roxettedängor pa portugisiska tillsammans med byns samtliga ungkarlar. En kvall vi sent koimmer glomma.
Dan efter skulle vi ta oss ut till Praia do Gunga, som var hela anledningen till att vi over huvud taget tagit oss utt till denna gudsforgatna hala, en strand som enligt en viss reselitteratur skulle vara en av Brasiliens finaste strander men som i sjalva varket var en hogst ordinar overexploaterad strand dar vattnet blev for skitigt att bada i nar hogvattnet kom in, att man aldrig lar sej.
Fran Gunga tog vi nattbuss till Imbassai, en mycket lugn och mysig liten by straxt norr om Salvador, har fordrevs dagarna med att sova mycket, bada lite och mata aporna i traden utanfor rummet. Ulrika var som ett litet barn nar hon sprang omkring o ropade pa "Aborna" och blev grymt besviken nar de inte orkade mer banan an tre ganger sin egen vikt.
Nu har vi tagit oss ytterligare nan mil narmre Salvador, till Praia do Forte dar vi ska spendera de sista tre dagarna innan vi tar bussen ner till Argentina pa torsdag.
Nu vet ni an en gang vad som hander i var lilla varld.
Om tva veckor ligger vi o sover i soffan dar hemma, sa passa pa o njut av er sista lediga tid fran oss.

Massor med febervarma kramar
Ulla o Dengue-Andy

Hej hopp allesammans Lange sen vi skrev nat senast. Senast skrewv vi fran Paraty och berattade om vackra vita strander som vantade, mmmmm vad mycket det blev av det, regn satte effektivt kappar i hjulen for vara stekarplaner och det blev en snabb sorti fran Paraty da vvaderleksprognosen lovade fortsatt regn de narmsta tio dagarna. Sa efter en dag, i en fantastiskt mysig liten stad dar vi mastadels tryckte in sa mycket mango som mojligt i huvet da det inte fanns sarskilt mycket annat att hitta pa, tog vi vart pick o pack o styrde nasan motRio de Janeiro, inte for att vi ar sarskillt mycket storstadsmanniskorutan for att det log pa vagen norrut.
Val i Rio fick vi tag i stans billigaste men formodligen risigaste hostell, ska ni nansin dit sa ta inte in pa Girl from Ipanema, det ar ingen hojdare. Laget ar det dock inte nat storre fel pa bara tva kvarter fran Ipanema beach och Postto nummer nio (Posto nummer ni ar Ipanemas regnbagsfargade del, det vill saga bogar och transor frodas som kossor pa gronbete). I Rio blev det en obligatorisk tur till Jesusstatyn, mycket mer sightseeing blev det inte da vi ville passa pa att hanga pa stranden de ovriga dagarna samt att ska man gora nat i Rio ar det taxi eller buss som galler, trafiken ar helt j...la sjuk i den staden. Ska man ta sej fran Ipanema till City, vilket inte ar sarskillt langt, ar det bara att snallt stalla in sej pa minimum enoenhalv timme pa buss, med andra ord, ska man gora nat i Rio ar det en dagsutflykt. Lata som vi ar skippade vi det och softade med Rios transor pa stranden. En av de skonare inslagen pa stranden var en hundrafemtiopannors kille som fatt pa sej en bikini som hade suttit tight pa en anorektiker. Killen var dessutom tamligen valutrustad och hade ett skapligt paket att visa upp. Overdelen var tva minimala trekanter som knappt tackte brostvartorna pa hans valformade mansbrost, han var jattesot och alla varkade alska honom. Kvallarna gick at till att prova runt bland alla typer av Caiprinha med ett par danskar vi traffade i Rio, resultatet blev att den alldeles vanliga med lime slar allt annat, framforallt da de innehaller atminstonne enoenhalv deciliter sprit i varje drink, mmmmm, men man mar inget vidare dan efter.
Efter nagra skona dar i Rio var det sa dags att rora pa sej igen, vi hade annu en tjugotimmare upp till Itacare framfor oss, en tjugotimmare som renderade i den mest storda resan hittills. Det borjade med att receptionisten sa att en timma var gott om tid att ta taxin till busstationen med en taxi. Det ar sakert sa om det inte hade varit sa att varenda j...la bil i hela forb...de Rio skulle ut o aka samtidigt som oss. Sa nar halva tiden av den timmen hade gatt och vi hade tagit oss ungefar tva kvarter fran guesthouset borjade narverna krypa utanpa skinnet. Jag var i upplosningstillstand och var sugen pa att ta taxin tillbaka o banka skiten ur receptionisten som hade lurat av oss femtonhundra spann som bussen vi skulle missa hade kostat oss. Ulrika var dock lugn som en filbunke och passade pa att knapra ner naglarna till knogarna och sag allmant hysterisk ut. Efter diverse utbrotten pa taxichaffisen som hade den gudomliga formagan att alltid valja den langsammaste filen kom vi iallafall sasmaningom fram till busstationen bara fyrtio minuter forsenade. Jahopp vad gor vi nu? Vi kan val iallafall kolla om bussen ar sen, kan vi ha san tur. Vi halvsprang till plattformarna som bussen skulle ga ifran, dessa lag i en liten undangomd del av bussterminalen som ingen hittade till, efter frenetiskt gestikulerande, som en semaforist pa speed, lyckas vi forsta att vi haft san sju satans tur att bussen startade i Sao Paolo och saledes sitter fast i samma trafik som var taxi gjorde och vi hade alltsa inte missat den. GOOOOOTTTTTT. Okay, sa nar kommer den? Snart...Tre timmar senare, mastadels spenderat i totalmorker da elen gick efter tjugo minuter har bussjakeln fortfarande kommit, nu borjar vi istallet inse att vi kommer att missa sista anslutningsbussen i Ilhius till Itacare. Bara treoenhalv timma forsena rullar vi iallafall ut ut terminalen och inser att vi kommer fa fordiva nasta natt i en stad vi absolut inte vill till.
Val framme i Ilhius far vi tag i ett riktigt just hotel och en smaskig pizza pa en standigt vaxande uteservering. Fran borjan var det cirka tjugo bord pa ena sidan av gatan, nar vi ett par bira och en pizza senare gick dar ifran hade man burit ut tio nya bord och ockuperade bada sidor av gatan, ibland ar det synd att det inte funkar likadant i Sverige.
Efter en fantastikt god natt somn kom vi iallafall ivag till Itacare. Itacare kan bast beskrivas med tva ord, SJUKA STRANDER. Har ar sanden vitare an nagon annan stans, vattnet blaare och vagorna battre. Sa naturligtvis fick Bandy hybris och bestamde sej for att ta en surflektion, kanske de bast investerade 70 Realsen hittils i Brasilien. En femtioarig instruktor fick tillochmed en nu mera vansinnigt otranad skandinav att se ut som Kelly Slaters okande brorsa. Efter tvaoenhalv timma i plurret var Bandy en fullfjadrad surfare med formagor langt utover det vanliga (iallafall om ni fragar Bandy, Ulla ar lite mer tveksam till det).  Resten av dan gick at till att immitera paddor pa stranden. Doch inte i solen da vi isafall hade sett ut som popkornsmannen i HippHipp, utan i skuggan av en palm. Med jamna mellanrum slapade vi ner vara kroppar till det tjugoattagradiga vattnet for att sen kopa en cocosnot att slacka torsten med, livet ar bra jobbigt alltsa...
Idag hyrdes det brada igen, plaskandet i vattnet var av blandad karaktar och med varierande resultat. Morgon bjod pa mycket paddling och ingen surfning (var tog Kellys brorsa vagen). En uppgiven Bandy Slater spenderade resten av dagen tillsammans med Ulla pa samma satt som dagen innan. Till kvallspasset hade aterigen surfgeniet hittat fram och det var da Bandy fattade vad surfning handlade om, att i solnedgangen ligga o guppa pa en plastbit i kristallklart vatten, lika varmt i luften och i vattnet ar en fantastisk upplevelse. Nar man dessutom lyckas fanga en och annan vag och faktiskt stalla sej upp pa bradan ar man i himmelriket. Det ar da man fastnar...
Sa, da var annu ett inlagg till anda. Vi har nu bara tre veckor till vi borjar farden hemat, man langtar inte direkt dit men det ska bli kul att traffa er alla igen.
Ta hand om varandra i vintemorkret och tank pa oss stackare har nere.
Kramar
Ulla o Bandy