nersson

Hejsan Hoppsan, tiden har nere gar ibland lite val fort sa man hinner inte med att skriva blogg. Upptackte till min forvaning att det ar mer an enoenhalv vecka sen senast och med den frekvensen kommer vi aldrig bli lika poppis som Blondinbella aven om vara bloggar ligger pa ungefar samma niva.
Efter senaste inlagget tog det oss ett antal dagar att fa tummen loss och komma ivag fran Itacaré, finns iochforsig samre stallen att fastna pa men vi var ju SAAAA installda pa att se lite mer av Brasilien aven om det nu sa har med facit i handen hade varit battre att stanna dar vi var och njuta dar ett par veckor till.
Pa fredagkvallen tog vi iallafall nattbuss mot Salvador for att fortsatta norrut, vi hade fortfarande inte lyckats bestamma var vi skulle. Bussen var fullutrustad med riktigt storig ungj..vel som levde rovare hela forb..ade natten sa att inte en anda stackars sate fick en blund i ogonen. Det ar helt fantastiskt vad alla de otroligt sota barnen har nere kan forvandlas till sma elaka djavulsavkommor fran de nedersta delarna av det brinnande stallet tva trappor ner. Varken jag eller Ulrika var sakra pa om det var tillatet att gora som med dungässen och plocka ungfan levande, sa vi bestamde oss for att det var battre att ligga lagt.
I Salvador lyckades vi antligen bestamma oss for att fortsatta till Penedo, en stad mitt ute i ingenstans som enligt "Lonely Liar" skulle vara ett litet pitoreskt maste komplett med cvackra koloniala byggnader. Visst sa vi och hoppade glada ihagen pa den risigaste bussen vi kunde hitta for att i nio timmar skumpa omkring som pa Liseberg. Med ommande rumpor och trotta sjalar kom vi efter morkrets inbrott fram till Penedo dar det blev dusch och ombyte och sen ut for att fa nat i maggen. Val ute pa stan visar det sej att hela Penedo ar totalt dott, inte en kaft syntes sa langt ogat nadde, och den anda restaurangen som var oppen lag runt hornan, spannande stad. Det anda forutom var restaurang som var oppet var en dödgrävare med riktigt snygga kistor till forsaljning bara ett kvarter fran guesthouset, pitoreskt och mysigt. Maten var det dock inget fel pa aven om det var det pa servicen, bara fyrtifem minuter vantan for lite pomme o kydd....
Dagen efter gaddade vi ihop oss med fyra brasilianskor for en tur pa floden ut till havet. Alltid skont att resa med lokalt folk, eftersom man inte behover ta nagot som helst ansvar for nagonting. Det blev en fin heldagstur, tyvarr borjade jag kanna mej genomrutten halvvags genom dagen och till kvallen kunde man steka agg pa min panna.
Vaknade morgonen efter mer dod an levande, hade ruskig feber och ont i hela kroppen, men vi hade bestamt oss for att fortsatta upp till Maceio, sa det var bara snallt ta sej i kragen och slapa sin halvdoda kropp ner till bussen (tur inte begravningsentreprenoren sag mej, for da hade vi alrig tagit oss darifran) for att aterigen stiga pa en fantastiskt risig buss upp till Maceio. Val framme i Maceio lyckades vi fa reda pa att jag hade lyckats dra pa mej Denguefeber. En sjukdom som sprids av myggor och har ungefar samma symptom som influensa. Inget farligt forsta gangen man far det mer an att man mar forbannat daligt.
I Maceio stannade vi en dag da vi tog det lugnt eftersom jag inte var superduper. Blev en del bad samt en tur ut till nagra "naturliga pooler" som bildas vid lagvatten. Det var vi och tre miljoner brassar dar, vi kande oss som extremtureturistare.
Vidare fran Maceio ut till Barra de Sau Miguel, annu en hygglig felbedomning efter att luslast Lonely Liar. Men vi fick oss en fantastisk kvall med hamburgare med artor och majs i istallet for vanliga gronsaker (MUMS???) lyssnande pa tragiska covers av gamla Roxettedängor pa portugisiska tillsammans med byns samtliga ungkarlar. En kvall vi sent koimmer glomma.
Dan efter skulle vi ta oss ut till Praia do Gunga, som var hela anledningen till att vi over huvud taget tagit oss utt till denna gudsforgatna hala, en strand som enligt en viss reselitteratur skulle vara en av Brasiliens finaste strander men som i sjalva varket var en hogst ordinar overexploaterad strand dar vattnet blev for skitigt att bada i nar hogvattnet kom in, att man aldrig lar sej.
Fran Gunga tog vi nattbuss till Imbassai, en mycket lugn och mysig liten by straxt norr om Salvador, har fordrevs dagarna med att sova mycket, bada lite och mata aporna i traden utanfor rummet. Ulrika var som ett litet barn nar hon sprang omkring o ropade pa "Aborna" och blev grymt besviken nar de inte orkade mer banan an tre ganger sin egen vikt.
Nu har vi tagit oss ytterligare nan mil narmre Salvador, till Praia do Forte dar vi ska spendera de sista tre dagarna innan vi tar bussen ner till Argentina pa torsdag.
Nu vet ni an en gang vad som hander i var lilla varld.
Om tva veckor ligger vi o sover i soffan dar hemma, sa passa pa o njut av er sista lediga tid fran oss.

Massor med febervarma kramar
Ulla o Dengue-Andy

Hej hopp allesammans Lange sen vi skrev nat senast. Senast skrewv vi fran Paraty och berattade om vackra vita strander som vantade, mmmmm vad mycket det blev av det, regn satte effektivt kappar i hjulen for vara stekarplaner och det blev en snabb sorti fran Paraty da vvaderleksprognosen lovade fortsatt regn de narmsta tio dagarna. Sa efter en dag, i en fantastiskt mysig liten stad dar vi mastadels tryckte in sa mycket mango som mojligt i huvet da det inte fanns sarskilt mycket annat att hitta pa, tog vi vart pick o pack o styrde nasan motRio de Janeiro, inte for att vi ar sarskillt mycket storstadsmanniskorutan for att det log pa vagen norrut.
Val i Rio fick vi tag i stans billigaste men formodligen risigaste hostell, ska ni nansin dit sa ta inte in pa Girl from Ipanema, det ar ingen hojdare. Laget ar det dock inte nat storre fel pa bara tva kvarter fran Ipanema beach och Postto nummer nio (Posto nummer ni ar Ipanemas regnbagsfargade del, det vill saga bogar och transor frodas som kossor pa gronbete). I Rio blev det en obligatorisk tur till Jesusstatyn, mycket mer sightseeing blev det inte da vi ville passa pa att hanga pa stranden de ovriga dagarna samt att ska man gora nat i Rio ar det taxi eller buss som galler, trafiken ar helt j...la sjuk i den staden. Ska man ta sej fran Ipanema till City, vilket inte ar sarskillt langt, ar det bara att snallt stalla in sej pa minimum enoenhalv timme pa buss, med andra ord, ska man gora nat i Rio ar det en dagsutflykt. Lata som vi ar skippade vi det och softade med Rios transor pa stranden. En av de skonare inslagen pa stranden var en hundrafemtiopannors kille som fatt pa sej en bikini som hade suttit tight pa en anorektiker. Killen var dessutom tamligen valutrustad och hade ett skapligt paket att visa upp. Overdelen var tva minimala trekanter som knappt tackte brostvartorna pa hans valformade mansbrost, han var jattesot och alla varkade alska honom. Kvallarna gick at till att prova runt bland alla typer av Caiprinha med ett par danskar vi traffade i Rio, resultatet blev att den alldeles vanliga med lime slar allt annat, framforallt da de innehaller atminstonne enoenhalv deciliter sprit i varje drink, mmmmm, men man mar inget vidare dan efter.
Efter nagra skona dar i Rio var det sa dags att rora pa sej igen, vi hade annu en tjugotimmare upp till Itacare framfor oss, en tjugotimmare som renderade i den mest storda resan hittills. Det borjade med att receptionisten sa att en timma var gott om tid att ta taxin till busstationen med en taxi. Det ar sakert sa om det inte hade varit sa att varenda j...la bil i hela forb...de Rio skulle ut o aka samtidigt som oss. Sa nar halva tiden av den timmen hade gatt och vi hade tagit oss ungefar tva kvarter fran guesthouset borjade narverna krypa utanpa skinnet. Jag var i upplosningstillstand och var sugen pa att ta taxin tillbaka o banka skiten ur receptionisten som hade lurat av oss femtonhundra spann som bussen vi skulle missa hade kostat oss. Ulrika var dock lugn som en filbunke och passade pa att knapra ner naglarna till knogarna och sag allmant hysterisk ut. Efter diverse utbrotten pa taxichaffisen som hade den gudomliga formagan att alltid valja den langsammaste filen kom vi iallafall sasmaningom fram till busstationen bara fyrtio minuter forsenade. Jahopp vad gor vi nu? Vi kan val iallafall kolla om bussen ar sen, kan vi ha san tur. Vi halvsprang till plattformarna som bussen skulle ga ifran, dessa lag i en liten undangomd del av bussterminalen som ingen hittade till, efter frenetiskt gestikulerande, som en semaforist pa speed, lyckas vi forsta att vi haft san sju satans tur att bussen startade i Sao Paolo och saledes sitter fast i samma trafik som var taxi gjorde och vi hade alltsa inte missat den. GOOOOOTTTTTT. Okay, sa nar kommer den? Snart...Tre timmar senare, mastadels spenderat i totalmorker da elen gick efter tjugo minuter har bussjakeln fortfarande kommit, nu borjar vi istallet inse att vi kommer att missa sista anslutningsbussen i Ilhius till Itacare. Bara treoenhalv timma forsena rullar vi iallafall ut ut terminalen och inser att vi kommer fa fordiva nasta natt i en stad vi absolut inte vill till.
Val framme i Ilhius far vi tag i ett riktigt just hotel och en smaskig pizza pa en standigt vaxande uteservering. Fran borjan var det cirka tjugo bord pa ena sidan av gatan, nar vi ett par bira och en pizza senare gick dar ifran hade man burit ut tio nya bord och ockuperade bada sidor av gatan, ibland ar det synd att det inte funkar likadant i Sverige.
Efter en fantastikt god natt somn kom vi iallafall ivag till Itacare. Itacare kan bast beskrivas med tva ord, SJUKA STRANDER. Har ar sanden vitare an nagon annan stans, vattnet blaare och vagorna battre. Sa naturligtvis fick Bandy hybris och bestamde sej for att ta en surflektion, kanske de bast investerade 70 Realsen hittils i Brasilien. En femtioarig instruktor fick tillochmed en nu mera vansinnigt otranad skandinav att se ut som Kelly Slaters okande brorsa. Efter tvaoenhalv timma i plurret var Bandy en fullfjadrad surfare med formagor langt utover det vanliga (iallafall om ni fragar Bandy, Ulla ar lite mer tveksam till det).  Resten av dan gick at till att immitera paddor pa stranden. Doch inte i solen da vi isafall hade sett ut som popkornsmannen i HippHipp, utan i skuggan av en palm. Med jamna mellanrum slapade vi ner vara kroppar till det tjugoattagradiga vattnet for att sen kopa en cocosnot att slacka torsten med, livet ar bra jobbigt alltsa...
Idag hyrdes det brada igen, plaskandet i vattnet var av blandad karaktar och med varierande resultat. Morgon bjod pa mycket paddling och ingen surfning (var tog Kellys brorsa vagen). En uppgiven Bandy Slater spenderade resten av dagen tillsammans med Ulla pa samma satt som dagen innan. Till kvallspasset hade aterigen surfgeniet hittat fram och det var da Bandy fattade vad surfning handlade om, att i solnedgangen ligga o guppa pa en plastbit i kristallklart vatten, lika varmt i luften och i vattnet ar en fantastisk upplevelse. Nar man dessutom lyckas fanga en och annan vag och faktiskt stalla sej upp pa bradan ar man i himmelriket. Det ar da man fastnar...
Sa, da var annu ett inlagg till anda. Vi har nu bara tre veckor till vi borjar farden hemat, man langtar inte direkt dit men det ska bli kul att traffa er alla igen.
Ta hand om varandra i vintemorkret och tank pa oss stackare har nere.
Kramar
Ulla o Bandy

Sa var det bara att bocka av annu en vecka i almanackan, bara knappa fem veckor kvar till vi visar vara fula trynen pa hemmaplan igen. Senast vi skrev hade vi haft en vecka som pa nagot satt borjade narma sej rutin och inte allt for mycket hade hant. Aven denna vecka har foljt ett liknande monster och det kanns skont att resa utan att allt for mycket oforutsatt intraffar. Vi har nu kommit upp till Brasilien och har ska vi spendera dom foljande treoenhalv veckorna, forhoppningsvis kommer vi spendera en stor del av tiden pa stranen, brannandes flask sa att vi kommer hem som tva nygriljerade julaskinkor, sa att ni dar hemma ser annu blekare ut i jamforelse med oss an vadd ni redan gjorde.
Senast vi skrev var vi i Salta i norra Argentina och hade prexis klarat av arhundradets mesigaste rafting. Vi tog oss darifran via tjugo nya timmar pa buss till Iguacufallen pa gransen till Brasilien. Iguacufallen ar till vattenflodet sett det storsta i varlden, 15000 kubikmeter vatten i 280 vattenfall faller cirka 80 meter varje sekund och det ar ashaftigt att se. En heldag pa den argentinska sidan av fallet renderarde i dyngsura kameror, saftig bonnabranna och ett brett leende pa lapparna. Kvallen innan hade vi tillsammans med en trevlig australier vid namn Stephen och en asdryg tysk vid namn Kino (bara namnet sager en del) gjort var egen assado pa arrgentinska korvar, oxfile (60 kronor/kilot, jag trottnar aldrig pa att skriva hur billigt det ar) samt en massa smaskigt vin. Vid vattenfallet hade vi dessutom fullt upp att halla oss borta fran var dryge "van" Kino da hade uppenbarligen gillade vart salskap (det finns faktiskt de som gor det).
Efter vi kommit tillbaka tog vi lokalbussen ut till brasilianska gransen for att ta oss in i Brasilien. Gransovergangen gick sa smidigt att man kunde tro att vi smorjt in oss i vasselin, vi gled igenom hur enkelt som helst.
Val i Brasilien var tanken att vi skulle spendera en natt for att sen ta bussen upp till Ouro Preto, sa blev det inte... Tva risiga kistor satte stopp for detta sa istallet for en natt blev det tva och istallet for Ouro Prett blev det Paraty. Guesthouset hade pool sa det gick iallafall ingen storrre nod pa oss.
Smidigaste sattet att ta sej fran Iguacu till Paraty ar via bussbyte i Sao Paolo, det gjorde inte vi. Receptionisten i Iguacu havdade bestamt att man skall aka till Barra Mansa for att sen byta buss dar, FINE, tyckte vi och gjorde som hon sa. Kruxet var att i Barra Mansa, som forovrigt ar en skitrisig stad (for att citera Ulla "har ar allt stankt och det ar bara kakstader overallt, har gar jag INTE av!", vilket vi anda gjorde), gick det inga bussar till Paraty. Vi fick forst byta ner oss fran frasch luftkonditonerad buss till mindre frasch buss med barnspyor pa golvet for att ta oss till Angra dos Reis for att aterigen byta ner  oss till annu risigare buss. Visserligen utan spya I bussen, men det ordande ungen tva saten framfor som tjanstvilligt la en redig pizza ut genom rutan. Ulrika som satt vid det oppna fonstret fick naturligtvis halva spyan i ansiktet. MMMMM min harliga spyluktande flickvan, gissa om hon var nojd. Till slut var vi framme i Paraty efter fem timmar langre resa an vad det skulle ha tagit om vi foljt Lonely Planet, men vem klagar.
Sa nu sitter vi i Paraty, en jattemysig stad med massa fina strander, synd bara att vi lamnade solen i Iguacu. Har ar det istallet molnigt, sa imorrn blir det vidare till Rio o sen annu langre norrut dar det ser ut att vara stadigare vader.

Ha  det bra dar hemma de sista veckorna innan vi kommer hem o terroriserar.
Brasilianska caiprinhakramar
Andreas och Ulrika

Hejsan hoppsan
Dax att plita ner nagra nya rader, sista gangen fran Argentina faktiskt om man ska vara nograknad. Vi har haft en vecka nar vi inte gjort sarskilt mycket faktiskt, har varit grymt skont da man faktiskt blir aningen sliten av att resa (jaja, det ar ett lyxproblem, det vet jag, men man blir likval sliten).
Efter Puerto Madryn och pingvinerna styrde vi nasan mot Rosario, en relativt stor stad som ar mest kand for att nationalhjalten/mordaren Che Guevara foddes har, annars har inte staden sa fantastiskt mycket att erbjuda. Vi spenderade forsta dagen har med att ta en bat ut till nagra strander utmed Rio Paraña som flyter forbi stan, for att brann lite flask och gotta oss i vattnet. Termometern stod pa 35 grader och halvklart, sa forutsattningarna fanns definitivt. Vattnet var kanske inte den turkosa drom som stranderna utmed kusten har utan var mer en skitbrun sorja som inte svalkade namnvart da det var bortat trettiograder i vattnet, men bad blev det, for att inte hjarnan skulle koka helt. I vattnet fanns dessutom manniskoatande fiskar som tog en rejal tugga av min for (naja, skrapade lite pa ovansidan foten iallafall, sa det blev en liten sarskorpa dagenefter, men det blodde aldrig. Men hur tufft later det....). Pa kvallen at vi fisk pa restaurang som smakade abborre men hade sjuka mangder ben. Men gott var det.
Dag tva blev det shopping for alla dom pengarna vi inte har. Resultatet blev ett skarp till Ulla och ett par dojjor och ett par korts till Bandy. Samt langlunch pa lokal sylta tillsammans med Rosarios begavningsreserv, sa vi passade in fortraffligt. Man borjar bli lite radd att hjarnan ska degenerera totlat har nere nar man egentligen inte tankt en konstruktiv tanke pa narmare fyra manader nu, eller oxa ar det sa att man sparat hjarnan sa att den kommer vara vassare an nansin nar man kommer hem, hmmmmm, tyvarr tror jag mer pa det forstnamnda. Sen hjalper val inte vinet till direkt heller.
Fran Rosario ar det ytterligare cirka tjugo timmar pa en buss, fantastiskt kul, forstar inte att man egentligen pallar nar man tycker det ar segt med tre timmar pa tag i Sverige, men av nan konstig anledning accepterar man nastan vad som helst har nere.
Salta har bjudit pa tre skna avslappnade dar medblandannat rafting pa schemat. Raftingen var val iochforsig inte jattefantastisk, arligt talat ar det nog mer i Lödde å an i "floden" vi raftade pa men omgivningarna var vackra med lodrata klippvaggar som stack upp hundratals meter pa sidan av floden. Sa vi intalade oss sjalva att i stallet for att vara besvikna tar vi det som en romantisk trampbatstur pa kanalen i Malmo. Dessutom var vi lite halvbakis, inte av for mycket vin eller sa utan ett fenomen som bara existerar i Argentina, köttbakis. Det ar nar man dagen innan atit sa mycket grillat kott att man maste miljokompensera for den mangd vaxthusgaser som kossorna star och pruttar ut. Kottet fran en assado motsvarar ett utslapp av lika mycket vaxthusgaser som all vara flygresor under dessa fem manaderna gor sammanlagt, ungefar, kanske aningen overdrivet.
Ovriga dagar i Salta har fordrivits med lite lokal sightseeing, och nu ar det dax att aka vidare. Klockan tre idag gar bussen till Iguazufallen dar vi stannar nagon dag innan vi staller in siktet pa stranderna i Brasilien.

Ha det gottis sa ses vi om en dryg manad.
Kramar
Ante o Ulla

Hej hopp!!!
Nu var det ett tag en sist, kvalitet och pris pa internet har varit sadar nere i Patagonien och snal som man ar sa blev det inte sa mycket skrivande. Men, men antar att det inte finns sa mycket att skylla pa nu sa det ar bara dra igang pekfingervalsen och lata fingrarna ga varma.
Patagonien har varit fantastiskt pa manga sett. Till skillnad fran ovriga Argentina sa reser man mycket har nere for att uppleva saker, inte nodvandigtvis festa och traffa nya manniskor, detta avspeglar sej bland annat i sammansattningen avmanniskor, istallet for att vi som brukligt ar har nere ligger en bra bit over genomsnittsaldern, sa ser alla franska och tyska aventyrsturism-mafiosos till att man i Patagonien tillhor kategorin barnrumpor och framforallt fattiglappar.
El Calafate som redan nar jag vad dar for tre ar sen visade tendenser till att forvandlas till renodlad turistfalla har numera sitt eget casino (en grotesk betongbyggnad som vi tror ska forestalla nan typ av Inca-tempel, som gradde pa moset sa pryds fasaden med mycket massing, helt fantastiskt fult). Dessutom vaggar det omkring blekfeta svinrika turister som tyvarr ar har av samma anledning som oss, Perito Moreno Glaciaren. Glaciaren ar en ruskigt lattillgangligt underverk, en halv mil bred isfront som tornar upp sej 50-60 meter over det turkosa vattnet och slapper iskolloser ifran sej som brakar ner i vattnet med enorm kraft kan inte vara annat an jakligt imponerande. Tyvarr ar mangden askadare inte riktigt lika imponerande, man ar inte direkt ensam. Men efter ett antal timmar framfor glaciaren, med ett par riktigt maktiga brak nar tjugo meter stora isklumpar stortade ner i vattnet, var vi nojda och tog hyrbilen hem. Pa vag ut till glaciaren fick vi aven se tio codorer som hittat nat att ata precis bredvid vagen, en maktig syn att se sa manga av varldens storsta rovfagel pa en gang.
Vidare fran Calafate till El Chalten dar vandring stod pa agendan. Chalten ar mest kant for att nationalparken Parque Nacinal del Glaciares, med bade Cerro Fitz Roy och Cerro Torre, ligger dar. Fitz Roy och Torre ar tva skithoga och farligt spetsiga berg som tydligen ar halv omojliga att klattra upp pa (vi forokte inte, men det sag inte helt latt ut). Tre dagar med fantastiskt vackra dagsturer och en fantastiskt gnallig Ulla (ar det inte platt sa ar det jaaaattteeeetrakigt att ga, far se om hon far folja med upp i fjallen igen, kanske blir en veckas vandring pa Ribanfaltet nar vi kommer hem, det kan vara lagom platt) stod pa programet. Ulla hardade ut tva, sen hade hon sar stora som entrecoter pa halarna (dom var ungefar lika blodiga oxa). Sa sista dan fick jag ge mej upp i bergen sjalv, resultatet blev lite snabbare gang och lite mindre gnall. Turerna gick dock inte av for hackor med glaciarer, condorer och berg hoga som.....berg. Kort sagt det var helt sjukt vackert.
Efter allt denna njutning var det ater dax for trettio timmar njutning pa buss, med filmer dubbade pa spanska med spansk text, bussmat som till och med slar flygplansmaten vad galler usel kvalitet. Men men vi kom iallafall fram till Puerto Madyn.
Idag har vi varit cirka 230 km soderut pa tureturist resa, malet var pingvinkolonin i Punta Tombo. Dar finn varldens storsta koloni av magellanpingviner, for tillfallet bara sa dar en mille av dom. Det ar helt sjukt att ga omkring bland dessa halvmeter hoga ytterst knasiga djuren. Dom ligger bokstavligt talat precis overallt och man far verkligen se upp sa att man inte trampar pa dom. Just nu haller dessutom ungarna pa att rugga sa halften av faglarna ser ut som Gollum pa lugnande medel (och det ar en ganska smickrande beskrivning), exakt allting pa ungarna hanger pa dom. Vingarna, som forovrigt ar helt obrukbara pa land, ligger smetade mot backen trots att fageln star upp, nabben slar i backen och dom har lika mycket fjadrar som en nyplockad kyckling. Men det ar helt fantastiskt att se dom och vi var som i extas hela tiden, kamerorna lat som en stepdansare pa speed.
Nu ar vi tillbaka pa guesthouset och imorgon hagrar annu en tjugotimmars bussresa, tjohoooo, upp till Rosario och sen vidare norrut om nagra dagar.
Sa, da har man an en gang fatt skriva av sej, inte mycket kvar av resan langre tyvarr, men det innebar ju att vi snart far traffa alla dar hemma. Sa det kanns inte helt fel det heller.
Ha det guddi sa ses vi om nagra veckor (sju stycken narmare bestamt)
Kramelikram
Andulla Nersson

Sa var vi da inne pa 2009 och vi har avverkat i runda slangar tre femtedelar av resan, ibland ar det skrammande vad tiden gar fort nar man har det skoj. Forra gangen jag skrev hade vi precis tagit oss ner till Bariloche och hade planerat att spendera nyar dar, sa blev det naturligtvis inte, det blev nat sa mycket battre an sa.
Efter en natt pa Bariloches kanske otrevligaste hotell (dar en satans otrevlig receptionist, som senare visade sej vara agaren, bra ide att vara otrevlig mot sitt egets guesthouse kunder, mer allar mindre tyckte att det var varat eget ansvar att stada dormet eftersom stadarna fortfarande inte hunnit da vi kom klockan fyra pa eftermiddagen), trasade vi oss ivag till El Bolson for en natt innan vi skulle tillbaka till Bariloche och fira nyar. Efter tva timmar bussresa pa fantastiskt vackra vagar kantade av perfekt turkosa sjoar, med perfekta snokladda berg i bakgrunden och perfekt klara forsar som forsade helt perfekt mellan de perfekta sjoarna framfor de perfekta bergen, var vi sa framme i El Bolson, en liten pittoresk bergsby som forutom att erbjuda vackra dagsturer till fots aven ar kant for sin glass som saljs i varje gathorn. Ulla som fordagen var pa helt fantastiskt humor och tyckte livet var pest och helst ville ligga i soffan hemma o slippa den dar fobannade javla ryggsacken var inte riktigt lika positiv till El Bolson som Antefjante var. Men efter noga overvagande, dar jag talade mej varm for att stanna har hela veckan och Ulla tyckte att soffan hemma fortfarande lockade mer an i stort satt alla andra alternativ som nagon nagonsin kommit upp med, bestamde vi oss for att stanna i El Bolson tills det var dags att aka vidare soderut. OJ, vilket genidrag!!! Veckan i El Bolson blev helt fantastisk med ett guesthouse som kan vara det basta jag nansin varit med om, mysiga dagsturer och en grillfest pa nyar som slar de flesta grillfester i mannaminne, och ett mannaminne ar skitlangt.
Pa mandagen hade Ulrikas mungipor borjat peka uppat igen och man kunde antligen se ett litet leende pa hennes lappar. Hasttur var inbokat och hasttur blev det. Efter att var taxichaufor Pepe kort ut oss till garden dar hastturen startade, pa vagar som sett battre dagar i en bil som oxa satt battre dagar (reflektion: bilarna har nere kors tills de ramlar isar, och da kor man dom ungefar lika lange till, sa lange bilen rullar sa ar den i prima skick...) var det dax att sadla de adla springarna, min hette Vicunja och Ullas Louise-Nanting. Hastarna var fantastinskt och man sag hur valskotta och val omhandertagna dom var. En fyra timmar lang ridtur till vattenfall och bergstoppar dar vi njot for fulla muggar, inte ans rovarna tog stryk, later nastan for bra for att vara sant. Tillbaka pa garden, som var en syltfabrik, bad vi att fa kopa lite av de ackligt fina hallonen som garden odlade, det fick vi inte men istallet kom var guide ut till oss med en liter hallon helt gratis, sa vart samvete sa at oss att vi var tvugna att istallet kopa av deras sylter for att betala hallonen pa det sattet, vilket slutade med att vi kopte sylt for bra mycket mera pengar an vad hallonen formodligen hade kostat oss. Kvallen spenderades tillsammans med en nagot udda gubbe fran Alaska, Bill, som vi sedan adopterade for resten av veckan. Sa nu ar vi uppbjudna till honom i Alaska dar han jobbar i nationalpark och vill ta med oss ut pa veckolanga vildmarksturer. Maste erkanna att det finns en ganska stor gnutta lust att aka dit.
Tisdagen spenderades till fots i bergen. Pepe hade aterigen oturen att fa var korning och var tvungen att kora omkring oss pa annu samre vagar en dagen innan, vi var nog inte jattepoppis. Vandringen gick upp till en utkik hogt upp pa bergsidan dar lunchen slank ner och utsikten insops. Tva timmar i solen dar uppe gav en fin klarrod farg pa skinnet innan det var dags for vandringen ner igen. Aven denna kvalls fordrevs ihop med var adoptivgubbe Bill samt ett otal andra manniskor med ett otal antal nationaliteter.
Nyarsafton spenderades pa mage vid en sjo dar vi solade och badade med snokladda berg tittandes ner pa oss, efter nagra timmar dar var det dags att ta sej hem med buss som till var forvaning inte gick, sa taxi fick det bli. Vi har en jakla formaga att missa det dar med att kolla om bussar gar eller inte, det var inte forsta gangen det hander kan jag lova. Jag lyckas alltid kolla fel och Ulla skiter helt enkelt i att kolla och skyller allt pa mej, det ar tydligen rattvist sager hon...
Pa kvallen var det dags for stor partaj med en meny som inte gar av for hacor, eller vad sags om detta: Forratt: Empanadas, lokala korvar och ostar, brod, oliver, canapéer och en massa annat smatt o gatt. Varmratt: Potatissallad, coleslaw, sallad, tva helstekta lamm, grillat kott (15 kilo) grillade choritzis (4 olika) med mera med mera och efterratt av lokala sotsaker for det hutlosa priset av 45 pesos (hundra spann). Fyra timmar senare och tre kilo tyngre hurrade vi in det nya aret tillsammans med vara nya irlandska vanner (och Bill sa klart). Festen fortsatte sen hela natten.
Nyarsdagen spenderades efter svenskt monster, att forsoka lappa ihop det trasiga huvudet, innan vi steg pa bussen mot Calafate. Tjugofem oandligt langa timmar senare och oandligt mycket gnall fran oss bada landade vi i kanske varldens trakigaste stad Rio Gallegos dar vi var tvugna att spendera natten innan bussen idag gar vidare till Calafate. Sa nu ar det bara en timme kvar plus fyra timmar pa bussen sa ar vi antligen framme i Calafate. Dar blir det ett par dar innan vi firtsatter mot El Chalten. Efter det har vi ingen aning om vad som hander, vi far val se.

Ha nu ett riktigt bra 2009, snart ses vi igen.
Tusen nyarskramar
AndyPandy och UllaBulla

Ny stad, nytt inlagg. Har nu forflyttat vara julsvullna kroppar till Bariloche, Lake  District, Argentina. Ar halvmora efter tjugo dryga timmar pa buss. Men, men man ska val inte klaga nar bussresan bjuder pa bade var livs samsta maltid samt ackligt nara en vinst pa Vin-bingot pa bussen. Ulrika slet sitt har nar nagon sate i bussen ropade bingo bar ett sketet nummer innan oss, vi havdar ruskigt mycket fusk, till och med nummerupproparen var med pa fusket och havdade fairplay, men det luktar konspiration lang vag, BILLIGT!!!
Senaste veckan har vi som sagt spenderat i Mendoza, en stad som inte har sa mycket mer att bjuda pa an vin, oandra sidan sa ar det mycket vin, narmare bestamt sydamerikas storsta vindistrikt med allt fran fotsvettstrampade skitviner till ackeldyra viner i varldsklass. Innan Mendoza ansag vi oss inte fullt kapabla att njuta av ett fint vin, sa vi tog tvatimmar vinprovarkurs pa lokal vinbar. Tre lokala viner skulle smakas och didikeras in i minsta lilla arom, snacka om seriost. Vinerna vi fick smaka lag nagonstans i registret mellan ovan namnda svettviner och ackellyx och vi njot for fulla muggar. Var vinvardinna Paula fran Mexico City plockade fram doftprover i vinglas, allt fran farsk frukt till tobak, och vi luktade, smuttade, sorplade, gurglade, spillde och slafsade och lyckades tillslut hitta de aromer och dofter som vi kunde kanna. En intressant kvall och vi gick sakta hem med vinfjantsstampeln farskt stamplad i pannan.
Eftersom vi inte fatt nog av vin kvallen innan, sa fordrevs mandagen cruisandes mellan Bodegorna (vingardarna) runt Mendoza. Tva vingardar besoktes dar vi blev guidade runt i skock och varje rundvisning avslutades med provsmak av deras viner. Vi hann aven med att besoka en olivodling och en liten spritfabrik. Pa kvallen traffade vi pa Phil och Kathy pa hostellet som vi senare firade jul med. Phil berattade om nar dom hade varit pa trditionell grillfest i Uruguay. Deras grillfester skiljer sej nagot fran de svenska dar hemma, framfor allt i vad man lagger pa gallret. Da vi svenskar lagger flintastekar och "vad heter det"-korvar fran Scan sa lagger Uruguayanerna (eller vad dom kallas) inalvor, lever, hjarna och tjurkuk pa elden, tidigare namnda penis sprutar dessutom vit sorja nar man sticker i den. Men Phil havdar bestamt att "I didn´t have to much of the penis", hmmmm, undrar pa det. O andra sidan, ar det val ungefar dom grejorna som Scan stoppar i korven hemma, sa nu nar jag tanker pa det kanske det inte skiljer sej sa mycket mellan Uruguay och Sverige.
Dagen innan julafton gjorde vi kardinalfelet att lita pa Lonely Planet, vad galler kvalitet pa hostel och bokade in oss pa dubbelrum pa Punto Urbano Hostell, som enligt LP skulle vara den basta dealen i hela Mendoza, men som i verkligheten var lika mysigt som hotellet i The Shining (det var bara en liten pojke pa trehjuling och en helgalen Jack Nicolson som saknades). Sa nar vi vaknade upp pa julafton var vi tvugna att byta guesthouse igen. Som tur var fanns det plats pa samma guesthouse vi varit pa dagarna innan, sa det var bara att an en gang packa vaskan och knalla tillbaka samma vag som vi gatt dan innan. Kvallen skulle bjuda pa stor grillfest med flera guesthouse inblandade. Sa forhoppningarna var stora vad gallde kvallen, tyvarr sa avlystes BBQn i sista sekunden, sa det slutade med att vi at spagetti UTAN sas, smaskigt, det ar nastan sa det vattnas i munnen bara jag tanker pa det. Forstar att ni blir avis ni som var tvugna att trycka i er arton sorters sill, lax, prinsakorv och grisfotter.
Pa juldagsmorgonen, klev vi i badkladerna och hoppade in i en vantandes buss som skulle ta oss upp i bergen for en dags rafting. Ulla var sa nervos att hon sket knack, fast har i Argentina skiter man nog mest Dulce di Leche nar man ar nervos (och formodligen alltid annar eftersom det ar typ det enda man ater har nere, forutom kott). Efter besvikelsekanslor nar vi forst sag floden, som sag ut som malmokanalen en torr sommardag, sa visade det sej att floden var sa in i helsike kul att rafta pa, till och med Knack-Ulla for nerfor floden med ett stort leende pa lapparna och upplevelsen vart annu roligare att vi hade Argentinas mest speedade raftin-guide, Americo, i baten. Efter en timme pa floden kandes vi oss som smutstvatten efter att blivit korda pa det langa programet med fortvatt.
Kvallen bjod pa julbord dar alla bidrog med varsin ratt, vi mosade potatis och rullade kottbullar i timmavis, vilket blev mycket uppskattat av allt fran vegetarianer till potatismoshatare. Kort sagt sa hade vi en mer lycked juldag an vad julaftonen var.
Sa igar var det sa dags att ater satta sej pa bussen, denna gang med destination Bariloche. Och nu sitter vi alltsa har och sorjer den missade bingovinsten, men livet gar nog vidare, aven efter detta.

Ha nu ett riktigt gott nytt ar darhemma och bli riktigt fulla sa att ni lovar en massa saker ni inte kan halla. Det ska iallafall vi gora.

Massor med nyarskramar
Julgris-Andy och Brunkals-Ulla